Naturlig biotop

Den blinda kongocikliden, Lamprologus lethops, lever i de djupa forsarna i nedre Kongofloden mer specifikt nedanför Malebo Pool i Bela Canyon. Vattnet är mycket starkt strömmande och siktdjupet är mindre än 20 centimeter. Den blinda kongocikliden är inte den enda blinda fisken i denna miljö där ögon helt saknar funktion – bland annat finns där blinda pilnäbbar (Mastacembelus), malar och elefantnosfiskar.

Föda

Allätare. I akvarium äter de gärna mysis, artemia och torrfoder. De är klumpiga i sitt födointag (de är blinda). Maten lokaliserar de blinda cikliderna via lukt och de försöker fånga in den med bukfenorna. De biter sedan i allt som råkar hamna framför munnen som pinnar och stenar.

Könsskillnad

Könen är lika stora och det saknas yttre könsskillnader.

Akvariemiljö

I akvariet skall det finnas gott om gömställen uppbyggda av stenar som bildar flera grottor. Vattnet ska med fördel vara strömt. Oliver Lucanus håller sina fiskar framgångsrikt i mjukt vatten med pH något över sju och en temperatur på 28°C.

Beteende & lek

Den blinda kongocikliden är mycket bottenorienterad och lämnar sällan bottnen. Den gräver ut grottor på alla platser där det är möjligt. Mycket av simbeteendet inklusive att simma upp och ner under stenar och liknande påminner om beteendet hos tanganyikacikliden Neolamprologus furcifer. Arten är aggressiv mot artfränder men inte i lika stor utsträckning som sina seende kusiner, till exempel Lamprologus congoensis. Två hanar kan hållas i ett akvarium med en botten på en gånger en meter vilket inte är möjligt med Lamprologus congoensis. Den bryr sig inte om tetror och barber men däremot är den mycket aggressiv mot andra ciklider som riskerar att dödas. Även pilnäbbar attackeras våldsamt. Den har ännu inte odlats i fångenskap (2013) men med stor sannolikhet är den en substratruvare som de andra arterna i släktet. Däremot har den har troligen inte lika väl utvecklad yngelvård då den inte kan se ynglen.

Allmänt

Arten var länge känd endast från de tre exemplaren som arten beskrevs från. 2005 dök det upp bilder på färska döda fiskar. Problemet är att få fiskar överlever transporten till ytan och de som gör det dör snabbt av gasbubbelsjuka (dykarsjuka). Den är också ovanlig i sin naturliga miljö. 2011 lyckades Oliver Lucanus komma över ett flertal exemplar som de lokala fångstmännen fått att överleva och efter intensiv behandling överlevde sex stycken. Han skriver om sina erfarenheter i januarinumret 2013 av tidskriften Cichlid News. Förhoppningsvis kommer denna den underligaste av alla ciklider att odlas och bli tillgänglig i hobbyn. Arten var Cikliden nr 140 i Ciklidbladet.