Gjorde mitt första försök igår.
Släckte i vardagsrummet för att sitta framför datorn i ett par timmar. Efter ca 2 timmar blev jag mitt alter ego Steve Irwin.
Efter att hängt på mig min fångstutrustning, bestående av en håv och en mini maglite, begav jag mig ut i det outforskade, nattsvarta området - vardagsrummet.
Jag hann inte mer än sätta foten utanför dörren till kontoret när en blixtrande smärta sköt upp genom foten. En iskall kyla spred sig längs min ryggrad när det gick upp för mig att jag just trampat på kanske en av de farligaste legobitarna i vardagsrummet, Bionicle Lego.
Jag hade inte tid att undersöka skadan, minuterna tickade iväg. Jag hade i och för sig inte avslöjat någon ljuskälla för de skygga honorna men oljuden utanför vattnet borde fått vilken hormonstint hona som helst på sin vakt.
I det svaga månljuset utanför kunde jag urskilja tvättställningen som stod mitt på golvet. Jag lyckades ta mig förbi den utan att röjja min position. Nu var det inte långt kvar. I min iver missbedömde jag avståndet mellan mina blöta expeditionskläder på klädstrecket och den knivskarpa kanten på vardagsrumsbordet. Med en smäll, som höll på att väcka valpen i rummet intill, drämde jag i knäskålen i den vassa kanten. Jag var tvungen att bita mig i underläppen för att ta bort fokus från smärtan som pulserade från knät i takt med mina hjärtslag.
Efter att jag samlat mig in en halv minut var jag framme vid vattenbrynet.
Ett svagt brummande var allt som hördes. Inga rörelser i det dunkla ljuset. Kanske hade jag valt rätt tidpunkt? Med en flink rörelse fick jag tag i Magliten. Genom att belysa vattnet med korta intervaller försökte jag lokalisera en av de tuggande honorna. Ingen var på sin plats. Jag som hade spenderat veckor med att sammanställa deras beteende var nu helt villsen. Inte en tuggande hona så långt Magliten lyckades lysa upp.
Till slut fick jag syn på en, hon stod långt inne i en grotta och tittade oroligt på vad som försegicks utanför glaset. I ett desperat försök fick jag ner håven men det var för sent. Hela karet hade vaknat. De enda som vågade kika fram mellan en håla i de vita kalkstenarna var några nyfikna Zebra OB ungfiskar.
Besviken och tom inombords tände jag takspottarna och satte mig i soffan.
Alltså... Jag fick inte tag i nån!
Släckte i vardagsrummet för att sitta framför datorn i ett par timmar. Efter ca 2 timmar blev jag mitt alter ego Steve Irwin.
Efter att hängt på mig min fångstutrustning, bestående av en håv och en mini maglite, begav jag mig ut i det outforskade, nattsvarta området - vardagsrummet.
Jag hann inte mer än sätta foten utanför dörren till kontoret när en blixtrande smärta sköt upp genom foten. En iskall kyla spred sig längs min ryggrad när det gick upp för mig att jag just trampat på kanske en av de farligaste legobitarna i vardagsrummet, Bionicle Lego.
Jag hade inte tid att undersöka skadan, minuterna tickade iväg. Jag hade i och för sig inte avslöjat någon ljuskälla för de skygga honorna men oljuden utanför vattnet borde fått vilken hormonstint hona som helst på sin vakt.
I det svaga månljuset utanför kunde jag urskilja tvättställningen som stod mitt på golvet. Jag lyckades ta mig förbi den utan att röjja min position. Nu var det inte långt kvar. I min iver missbedömde jag avståndet mellan mina blöta expeditionskläder på klädstrecket och den knivskarpa kanten på vardagsrumsbordet. Med en smäll, som höll på att väcka valpen i rummet intill, drämde jag i knäskålen i den vassa kanten. Jag var tvungen att bita mig i underläppen för att ta bort fokus från smärtan som pulserade från knät i takt med mina hjärtslag.
Efter att jag samlat mig in en halv minut var jag framme vid vattenbrynet.
Ett svagt brummande var allt som hördes. Inga rörelser i det dunkla ljuset. Kanske hade jag valt rätt tidpunkt? Med en flink rörelse fick jag tag i Magliten. Genom att belysa vattnet med korta intervaller försökte jag lokalisera en av de tuggande honorna. Ingen var på sin plats. Jag som hade spenderat veckor med att sammanställa deras beteende var nu helt villsen. Inte en tuggande hona så långt Magliten lyckades lysa upp.
Till slut fick jag syn på en, hon stod långt inne i en grotta och tittade oroligt på vad som försegicks utanför glaset. I ett desperat försök fick jag ner håven men det var för sent. Hela karet hade vaknat. De enda som vågade kika fram mellan en håla i de vita kalkstenarna var några nyfikna Zebra OB ungfiskar.
Besviken och tom inombords tände jag takspottarna och satte mig i soffan.
Alltså... Jag fick inte tag i nån!
Kommentar