Råkade snubbla på Artdatabankens arbete med att ge ut Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Deras namnprinciper för svenska namn var intressant (se även http://www.artdata.slu.se/Svenska_artprojektet.htm )
1 Om etablerade namn redan finns, behåll dessa så långt som möjligt.
(Ju vanligare och mera välkänd arten är desto starkare bör denna princip gälla. För arter som är lite kända eller där namnet är fullkomligt missvisande kan principen lättare få stå undan. Likaså kan smärre språkliga justeringar eller förkortningar lättare accepteras om det är uppenbart att namnet avser samma art som tidigare.)
2 Namnet bör säga något om arten, t.ex. om hur den ser ut, var eller hur den lever, speciella beteenden eller lätet.
(Undvik samtidigt att namnge efter karaktärer som är svårobserverbara, som t.ex. kräver avancerad teknik för att avgöra.)
3 Namnet bör inte vara direkt missvisande.
(Om namnet t.ex. bygger på helt felaktig uppgift av värdväxt bör det bytas.)
4 Namnet bör vara så kort som möjligt.
5 Undvik flerordiga namn.
(Detta görs helst genom att finna alternativa benämningar i stället för att dra samman ett adjektiv med huvudnamnet.)
6 Undvik namn som kan leda till inbördes förväxlingsrisk.
(T.ex. kan rökfärgad säckspinnare resp. röksäckspinnare lätt förväxlas.)
7 Undvik självmotsägande namn.
(Dvärgjättemal eller röd grönbena är mindre lämpligt.)
8 Undvik personnamn.
9 Namnet bör vara lätt att uttala.
10 Det vetenskapliga namnet kan vara en inspirationskälla men bör normalt inte användas rakt av.
(Risken är stor att det vetenskapliga namnet byts ut och då har plötsligt det svenska namnet inget berättigande. Dessutom säger ofta ett vetenskapligt namn inget för lekmannen, även om ett latiniserat svenskt namn kan vara stöd för att minnas det vetenskapliga.)
11 Namnet får gärna spegla grupptillhörighet men bör samtidigt kunna överleva förändringar i klassificeringen av gruppen.
(Undvik dock att spegla hela systematiken i artnamnen. T.ex. kan familjen Julidae heta kejsardubbelfotingar medan arten Julus terrestris kan benämnas dolkkejsarfoting eller t.o.m. något där systematiken inte alls speglas.)
12 Humor och fantasi är tillåtet så länge detta underlättar memorerandet av namnet, men namnet får inte vara löjeväckande eller anstötande.
13 Hellre vackra och intresseväckande namn än sådana som ger negativa associationer.
14 Undvik att namnge en av arterna med enbart gruppnamn och andra med epitet + gruppnamn.
(Sålunda inte guldbagge för en art och nordguldbagge för en annan.)
15 Namnet bör vara tidlöst, undvik ”allmän”, ”vanlig”, ”dansk”, etc.
(En arts vanlighet och utbredning kan ändras relativt snabbt.)
16 Använd hellre större och mindre än stor och liten; fast undvik helst dessa epitet helt och hållet.
(Stor och liten är kontextberoende – jfr stor rödmyra med liten skrikörn. Det är svårt att tala om flera ”liten ekbock”, och namnet går inte att ha i bestämd form (utan att böja – den “lilla ekbocken”). Det finns också större risk för missförstånd huruvida adjektivet tillhör artnamn eller inte om stor och liten används.)
17 Namnet ska vara språkligt korrekt och ta hänsyn till svenska ordbildningsregler.
(T.ex. är placeringen av “s” viktig så att inte felsyftningar uppstår.)
18 Vid sammansatta namn bör de enskilda ordleden vara lätt identifierbara för att undvika missförstånd.
(För namnet “Kvicksandbagge” är det inte klart om det är en kvick sandbagge eller en bagge som lever på kvicksand.)
19 Finns norska, danska eller finlandssvenska namn på motsvarande arter bör dessa värderas för att i görligaste mån nå ett enhetligt namnskick inom Norden.
1 Om etablerade namn redan finns, behåll dessa så långt som möjligt.
(Ju vanligare och mera välkänd arten är desto starkare bör denna princip gälla. För arter som är lite kända eller där namnet är fullkomligt missvisande kan principen lättare få stå undan. Likaså kan smärre språkliga justeringar eller förkortningar lättare accepteras om det är uppenbart att namnet avser samma art som tidigare.)
2 Namnet bör säga något om arten, t.ex. om hur den ser ut, var eller hur den lever, speciella beteenden eller lätet.
(Undvik samtidigt att namnge efter karaktärer som är svårobserverbara, som t.ex. kräver avancerad teknik för att avgöra.)
3 Namnet bör inte vara direkt missvisande.
(Om namnet t.ex. bygger på helt felaktig uppgift av värdväxt bör det bytas.)
4 Namnet bör vara så kort som möjligt.
5 Undvik flerordiga namn.
(Detta görs helst genom att finna alternativa benämningar i stället för att dra samman ett adjektiv med huvudnamnet.)
6 Undvik namn som kan leda till inbördes förväxlingsrisk.
(T.ex. kan rökfärgad säckspinnare resp. röksäckspinnare lätt förväxlas.)
7 Undvik självmotsägande namn.
(Dvärgjättemal eller röd grönbena är mindre lämpligt.)
8 Undvik personnamn.
9 Namnet bör vara lätt att uttala.
10 Det vetenskapliga namnet kan vara en inspirationskälla men bör normalt inte användas rakt av.
(Risken är stor att det vetenskapliga namnet byts ut och då har plötsligt det svenska namnet inget berättigande. Dessutom säger ofta ett vetenskapligt namn inget för lekmannen, även om ett latiniserat svenskt namn kan vara stöd för att minnas det vetenskapliga.)
11 Namnet får gärna spegla grupptillhörighet men bör samtidigt kunna överleva förändringar i klassificeringen av gruppen.
(Undvik dock att spegla hela systematiken i artnamnen. T.ex. kan familjen Julidae heta kejsardubbelfotingar medan arten Julus terrestris kan benämnas dolkkejsarfoting eller t.o.m. något där systematiken inte alls speglas.)
12 Humor och fantasi är tillåtet så länge detta underlättar memorerandet av namnet, men namnet får inte vara löjeväckande eller anstötande.
13 Hellre vackra och intresseväckande namn än sådana som ger negativa associationer.
14 Undvik att namnge en av arterna med enbart gruppnamn och andra med epitet + gruppnamn.
(Sålunda inte guldbagge för en art och nordguldbagge för en annan.)
15 Namnet bör vara tidlöst, undvik ”allmän”, ”vanlig”, ”dansk”, etc.
(En arts vanlighet och utbredning kan ändras relativt snabbt.)
16 Använd hellre större och mindre än stor och liten; fast undvik helst dessa epitet helt och hållet.
(Stor och liten är kontextberoende – jfr stor rödmyra med liten skrikörn. Det är svårt att tala om flera ”liten ekbock”, och namnet går inte att ha i bestämd form (utan att böja – den “lilla ekbocken”). Det finns också större risk för missförstånd huruvida adjektivet tillhör artnamn eller inte om stor och liten används.)
17 Namnet ska vara språkligt korrekt och ta hänsyn till svenska ordbildningsregler.
(T.ex. är placeringen av “s” viktig så att inte felsyftningar uppstår.)
18 Vid sammansatta namn bör de enskilda ordleden vara lätt identifierbara för att undvika missförstånd.
(För namnet “Kvicksandbagge” är det inte klart om det är en kvick sandbagge eller en bagge som lever på kvicksand.)
19 Finns norska, danska eller finlandssvenska namn på motsvarande arter bör dessa värderas för att i görligaste mån nå ett enhetligt namnskick inom Norden.
(se 
Kommentar