Tanganyika (uppdaterad)

Kollaps
X
 
  • Tid
  • Show
Rensa alla
nya inlägg
  • Makka

    Tanganyika (uppdaterad)

    Hur som helst. I mitt 222 l har jag en koloni snäcklekare och ett par julodochromis.

    Snäcklekarna har grävt en "krater" på ca 15 cm i diameter. Denna krater lämnar de egentligen ytterst sällan med undantag för den största hannen som ger sig ut på expeditioner. Kolonin består utav 5 vuxna similis samt 2 ungdjur.

    I en klipphåla en bit bakom kolonin håller de 2 jullarna till. Att kalla dem rockhuggers är väl en underdrift jag tycker att "lämnar aldrig en klippa inte ens för mat"-ciklid vore ett bättre namn.

    Vilket inte är en överdrift. På 7 månader har jag ALDRIG sett dem lämna klippan. Aldrig.

    Nu är detta absolut inget klagomål då jag bytte till tanganyikaciklider för att få intressanta och roliga beteenden.

    Men det känns som akvariet inte utnyttjas. Bakre delen av akvariet är fullt med lavasten som klippor och utav dessa används en av jullarna. Similisarna rör sig som sagt inte långt från kolonin.

    Jag har funderat på att skaffa några prinsessor och undrar om det skulle fungera. De verkar fredliga (utom när de får yngel). Men då får väl eventuella hack-kycklingar evakueras till annat kar.

    Ifall det hela är en väldigt dum idé och inte kommer att fungera så skriv gärna det. Gärna utan att göra syrliga uttalanden om min intelligens.

    Om det nu fungerar tänkte jag göra en viss om-möblering för att ge de nya fiskarna chans att komma till rätta.

    Informationen om prinsessor jag har hittat på diverse sidor har mest gjort mig förvillad.

    Vissa tycker den är fredlig och rekomenderar den som sällskap till andra ciklider. Andra tycker att den är fruktansvärt elak.
  • Mike_Noren
    Användare
    • February 2003
    • 2695

    #2
    Apropå jullarna - har du märkt att de alltid har magen mot närmaste fasta underlag? När de simmar under överhäng simmar de uppochned...

    Prinsessor har en annan taktik - de är inte alls lika bottenbundna, utan håller gärna till nån decimeter över bottnen (de äter ju plankton) och kommer säkert att ge bättre utnyttjandegrad av akvariet. De är inte så giftigt aggressiva som man ofta hör, det är bara det att de ynglar ofta och är bra föräldrar, så det blir med tiden fler och fler prinsessor, och alla vill hålla revir... Men håller du nere antalet av dem så är det en väldigt vacker och trevlig fisk.

    Kommentar

    • Makka

      #3
      Jo jullarna verkar inte bry sig om opp och ner så länge de har magen mot klippan.

      Det ser faktiskt ut som om den "klättrar" upp när den rör sig utefter högarna av lavasten.

      Men vad tror du vore lämpligt antal prinsessor att börja med?

      Kommentar

      • Ted
        Användare
        • November 2003
        • 157

        #4
        Har flera gånger fått yngel av jullar som lekt under skifferstenar.. då får man leta efter ynglen i taket av grottan där de simmar upponer!
        /Ted
        750l salt http://www.saltvattensguiden.se/foru...t=24684&page=8

        Kommentar

        • klassisk ära
          Användare
          • July 2003
          • 139

          #5
          "Men vad tror du vore lämpligt antal prinsessor att börja med?"

          Då får du troligtvis tömma akvariet på annan fisk.

          Mikael

          Kommentar

          • Mike_Noren
            Användare
            • February 2003
            • 2695

            #6
            citat:Ursprungligen skickat av Makka

            Men vad tror du vore lämpligt antal prinsessor att börja med?
            Kan du plocka ut ett par i butiken är det OK, men oftast säljs de så unga att det inte går att se skillnad på kön. Då får du köpa en liten grupp på sisådär 4-5 djur, och sen låta dem reda ut det där med vem som är med vem själva. I slutänden blir det ett eller två par av dem, och du får vara beredd att lyfta ut förlorarna. Paret brukar hålla ihop bra, till skillnad från jullarna, där det i praktiken bara är en tidsfråga innan den större slår ihjäl den mindre.

            Kommentar

            • matt.is
              Användare
              • September 2003
              • 386

              #7
              Skulle nog föreslå denna princessa isåfall.


              Har haft den för ett antal år sedan, och den skulle vara
              fredligare och lite skyggare än den vanliga Brichardin eller Pulchern.
              Enl en text i ciklid eller "Akvariet" (minns inte), så var maxstorleken ca 6-7 cm för hanar och 4 cm för honor.
              (På zoopet.com, står det 9 cm som maxstorlek)
              Könen kunde man skilja på ögonfärgen, där hanens var blå och honans gröna. Kommer inte ihåg vem som skrev artikeln, men jag fastande efter denna princessa efter att ha läst den.

              Walteri kallades den då, i början på 90-talet, idag heter det
              Neolamprologus falcicula, Kigoma.



              Kommentar

              • matt.is
                Användare
                • September 2003
                • 386

                #8
                Hittade på texten här på ciklid.se

                Lamprologus sp. walteri

                Tidigt i våras, närmare bestämt i slutet av februari, såg jag för första gången hos en tysk grossist, denna mycket intressanta Lamprologus. Till färgen kanske den inte är lika vacker som L. leleupi- varianterna, men med sina markerade fjäll på den svagt rödbruna kroppen, gör att man tittar till den, både en och två gånger. Ett par månader senare var jag återigen hos samma tyska akvariegrossist och den här gången hade jag turen att kunna komma över ett par. Där träffade jag också upptäckaren och fångstmannen till den här Lamprologusen Walter Dieckhoff. Givetvis pumpade jag honom på all slags information om arten. Walter berättade att Lamprologus spec. walteri (Walter har fått släppa till namnet) enbart finns på Tanzaniasidan inte långt från Kigoma.

                Det kanske intressantaste med den är biotopen den lever i, som är månkraterliknande. Ca. 10-15 m ovanför dessa månkraterliknande stenar, lever denna fisk i stim, par om par, tillsammans med yngel. Stimmen är inte så stora som L. brihardi-stimmen kan bli. Så fort en fara eller minsta tecken till oro finns, så dyker fiskarna ner bland dessa kratrar. Walter berättade att L. spec. walteri förmodligen är Tanganyikasjöns mest svårfångade ciklid och det är inte att undra över. Det kunde ta upp åt 6 timmar för Walter att fånga ett exemplar. Därför kan vi inte räkna med att få in så många vildfångade exemplar av denna ciklid.

                Kroppsfärgen är svagt rödbrun till brun (eftersom jag fodrar mina fiskar dagligen med loppor, Cyklops eller Artemia förstärks färgen) och från huvudet klart markerade fjäll. Lyrformad stjärtfena, där hanen har längre utdragna spetsar, likaså ryggfenan. Ryggfenan är brun med ljusturkos ränder. Hanen har en markant puckel som honan bara har en antydan om. Honans främre del av ryggfenan är gul och det gula går även ner som en sadel på ryggen, något som hanen saknar. Det kanske mest imponerande på L. spec. walteri är det turkos ögat hos hanen, honans öga är något svagare blått.

                Att behöva fundera någon längre stund på, vem som är hane eller hona behövs inte, så markant är könsskillnaden. I akvariet gräver L. spec. walteri ganska friskt precis som alla andra Lamprologus- arter. Inredningen i mitt akvarium består av stenar som bildar grottor och hålor och så den obligatoriska blomkrukan. När jag är osäker på hur en fisk leker sätter jag alltid ner några blomkrukor och så brukar de välja en, men blomkrukan brukar också vara ett bra gömställe för honan, om hanen är för tuff. Själva leken har jag inte sett, men vid kontroll av blomkrukor har jag vid ett tillfälle hittat ca. 20 st. grönaktiga romkorn i en av dem. De tycks leka ganska tätt för i akvariet har jag flera omgångar yngel som varierar från 2,5 cm till precis frisimmande.

                Precis som i naturen befinner sig L. spec. walteri större delen av dagen ca. 10 cm ovanför stenarna i akvariet, så fort de blir oroliga dyker de ner bland dessa, detsamma gäller ynglen. Att de känner igen människor och foderburken är också klart. Går jag där, är de framme hela tiden, men så fort någon annan är där, försvinner de ner bland stenarna. Kameror tycks de inte heller gilla. Familjesammanhållningen påminner en hel del om

                L. brichardi och jag hoppas att fler än jag, tjusas av denna lilla vackra Lamprologus.

                Kommentar

                • Mike_Noren
                  Användare
                  • February 2003
                  • 2695

                  #9
                  Visst, kan man få tag i falcicula (själv har jag bara sett "cygnus" i affär) är det säkert en trevlig fisk, men jag tycker nog att prinsessans rykte som hyperaggressiv är överdrivet. Jämfört med leleupi eller Tropheus är den en kandidat för Nobels fredspris.

                  Jag tycker det verkar som prinsessor hamnar lite mellan två stolar, ungefär som sebraciklider bland sydamerikanerna - "proffsakvarister" ogillar dem för att de är billiga och lättodlade (och ofta spöar dyrare & mer svårodlade fiskar), "nybörjarna" dunkar ned dem i ett akvarium och chockas när de upptäcker att prinsessor, trots sin ljusa färg och långa fenor, är tanganyikaciklider och uppför sig som tanganyikaciklider...

                  Visst är det stenhårda fiskar, men det är också en mycket vacker fisk. Personligen gillar jag dem, och tycker att en fullt utvecklad brichardi/pulcher hane är bland de vackraste av alla tanganyikor.

                  Kommentar

                  • Ola Svensson
                    Användare
                    • April 2002
                    • 14633

                    #10
                    citate är inte så giftigt aggressiva som man ofta hör, det är bara det att de ynglar ofta och är bra föräldrar, så det blir med tiden fler och fler prinsessor, och alla vill hålla revir... Men håller du nere antalet av dem så är det en väldigt vacker och trevlig fisk.
                    Håller i princip med. Jag har hållit unga prinsesspar i sällskapsakvarier med neontetror od (de hoppade över dit, fattar inte hur eftersom fler lyckades med det än vad som hamnade på golvet). OM de fixar sig en riktig kolloni så är de riktigt aggressiva. Pulcher är definitivt många gånger aggressivare än leleupi, men det här beror på kollonins storlek. Har den dominanta hanen 20 vuxna fiskar i ryggen så är han aggressiv. Har han bara en hona i ryggen så är han snäll. För att behålla individer från prinsessgruppen någorlunda fredliga så måste man hålla ner antalet rejält, men då degraderar man dem enligt mig från den vackraste av alla akvariefiskar till "bara" en mycket vacker fisk. Inget kan slå en prinsesskolloni med undantag från Anthias (fst de ser ju ut som knallorange prinsessor). Nu var jag rejält subjektiv en liten stund men det är ju vad det egentligen handlar om.
                    Med vänliga hälsningar

                    Ola

                    Kommentar

                    • Makka

                      #11
                      Introducerade 3 st. prinsessor för en vecka sedan i hopp om att få ett par. Såvitt jag kan bedöma rör det sig om en hane och 2 honor. Om den ensamma honan blir utmobbad kommer hon att skänkas till kompis eller affären.

                      Similisarna å andra sidan har ändrat sitt beteende något. Den dominanta hanen hade förut kört ut de två hanarna ur sin snäck-koloni men sedan prinsessorna flyttade in accepterar han de andra hanarna. Även om det fortfarande är tydligt vem som är boss.

                      Prinsessorna hänger numera i högra ändan av akvariet (där ytterliggare en stenhög har tillkommit). Den första dagen var det en "batalj" mellan de tre prinsessorna och de tre similshanarna. Först tänkte jag ta bort prinsessorna igen men efter kanske 2 timmar verkade de stridande parterna enas om en sten i mitten av akvariet som gränsdelare.

                      Efter det har de egentligen inte slagits alls. Similisarna bryr sig inte längre om prinsessorna så länge de inte simmar direkt framför deras snäckor. Vad jullarna tycker om prinsessorna vet jag inte. Faktum är att jag tvivlar på att de ens vet att de finns. De bor i varsitt hörn av akvariet och Jullarna verkar inte bry sig ett dugg om världen utanför deras grotta.

                      Jag är medveten om att 1 vecka är alldeles för kort tid för att ropa hej. Men faktum är att aggressionerna verkar ha minskat (similisarna slåss inte längre inbördes).


                      Kommentar

                      Arbetssätt...