Jag tänkte passa på att hylla en fantastisk kvinna jag fick nöjet att lära känna som visade prov på ett empatiskt och osjälviskt beteende vid ett tillfälle jag aldrig glömmer...
Kvinnan härstammade från Centralamerika, var av arten Amphilophus labiatus och episoden jag tänker på utspann sig under ett par dagar, en period då vi drabbats av någon mystisk sjukdom som gjorde att innevånarna i mitt 540-kar fick utslag, någon sorts parasit, kanske svampangrepp. Fiskarna blev svagare för varje dag under ett par veckor, de började dö en efter en och mina försök att medicinera med preparat efter preparat samt mängder av vattenbyten hade ingen synbar effekt. Till de döda sällade sig en Parachromis friedrichstalii-hona, ett par hantlar, en Nicaraguense, en stor algätarmal med flera.
Det kändes närmast uppgivet, kvar fanns nu endast akvariets kung, en manlig Friedrichstalii på kanske 28 cm och nämnda Labiatus-hona liggandes på sidan och tillsammans med mig inväntandes deras ofrånkomliga död...
Nu kommer den skamliga delen när jag upptäcker att jag klantat till det rejält genom att råkat koppla in ytterfiltret på samma dosa som ljusrampen som ju satt kopplad till en...timer
.
Jag hade innan alla problem började tänkt mig att ersätta ytterfiltret med invändig filtermatta, experimenterat fram och tillbaka med detta och bland annat sänkt vatten-nivån rejält under en halv dag men ångrade mig när jag inte fick ordning på den bakgrundsdel som var tänkt att hålla filtermattan på plats. Det som händer när ett ytterfilter stått avstängt mer än någon timma är att det bildas gift, (Finns de på forumet som kan förklara detta bättre än jag) alltså stängdes filtret av varje kväll och påföljande morgon sprutades nytt giftigt vatten in bland mina vänner = katastrof och ett mörkt kapitel av mitt liv som akvarist och djurhållare. För dom är man ju Gud som styr över deras universum och den här gången blev det riktigt fel.
När jag uppdagat felet så gjordes filtret rent, vatten byttes och hoppet tändes...
Nu skedde först inget, Freddie-kungen låg helt upp och ner samt drev runt på botten, däremot började berättelsens huvudperson att sakta, sakta börja ta kontroll över sina rörelser och när hon repat sig hyggligt så sker det! Hon börjar att puffa på sin nu enda medinnevånare, vända honom på rätt köl och liksom vaka över honom, detta höll på kanske under ett dygn och jag tror hon räddade hans liv. Det var som att hon tyckte det varit nog med död, riktigt rörande och jag minns att jag tänkte att den hon räddade minsann inte alltid varit så hygglig tidigare i deras relation och jag kan berätta att han inte heller efter det visade nån överdriven tacksamhet men de båda repade sig och fick ett par år till. Tyvärr lever ingen av dem längre men jag har i alla fall ett yngel efter henne som pryder profilbilden, han lever sitt liv med Malawisar då hans chanser att överleva och växa upp var större där.
Kvinnan härstammade från Centralamerika, var av arten Amphilophus labiatus och episoden jag tänker på utspann sig under ett par dagar, en period då vi drabbats av någon mystisk sjukdom som gjorde att innevånarna i mitt 540-kar fick utslag, någon sorts parasit, kanske svampangrepp. Fiskarna blev svagare för varje dag under ett par veckor, de började dö en efter en och mina försök att medicinera med preparat efter preparat samt mängder av vattenbyten hade ingen synbar effekt. Till de döda sällade sig en Parachromis friedrichstalii-hona, ett par hantlar, en Nicaraguense, en stor algätarmal med flera.
Det kändes närmast uppgivet, kvar fanns nu endast akvariets kung, en manlig Friedrichstalii på kanske 28 cm och nämnda Labiatus-hona liggandes på sidan och tillsammans med mig inväntandes deras ofrånkomliga död...
Nu kommer den skamliga delen när jag upptäcker att jag klantat till det rejält genom att råkat koppla in ytterfiltret på samma dosa som ljusrampen som ju satt kopplad till en...timer
.Jag hade innan alla problem började tänkt mig att ersätta ytterfiltret med invändig filtermatta, experimenterat fram och tillbaka med detta och bland annat sänkt vatten-nivån rejält under en halv dag men ångrade mig när jag inte fick ordning på den bakgrundsdel som var tänkt att hålla filtermattan på plats. Det som händer när ett ytterfilter stått avstängt mer än någon timma är att det bildas gift, (Finns de på forumet som kan förklara detta bättre än jag) alltså stängdes filtret av varje kväll och påföljande morgon sprutades nytt giftigt vatten in bland mina vänner = katastrof och ett mörkt kapitel av mitt liv som akvarist och djurhållare. För dom är man ju Gud som styr över deras universum och den här gången blev det riktigt fel.
När jag uppdagat felet så gjordes filtret rent, vatten byttes och hoppet tändes...
Nu skedde först inget, Freddie-kungen låg helt upp och ner samt drev runt på botten, däremot började berättelsens huvudperson att sakta, sakta börja ta kontroll över sina rörelser och när hon repat sig hyggligt så sker det! Hon börjar att puffa på sin nu enda medinnevånare, vända honom på rätt köl och liksom vaka över honom, detta höll på kanske under ett dygn och jag tror hon räddade hans liv. Det var som att hon tyckte det varit nog med död, riktigt rörande och jag minns att jag tänkte att den hon räddade minsann inte alltid varit så hygglig tidigare i deras relation och jag kan berätta att han inte heller efter det visade nån överdriven tacksamhet men de båda repade sig och fick ett par år till. Tyvärr lever ingen av dem längre men jag har i alla fall ett yngel efter henne som pryder profilbilden, han lever sitt liv med Malawisar då hans chanser att överleva och växa upp var större där.
Kommentar