Har nu haft ett antal arter på tillväxt sedan i maj/juni 2014. Sedan en tid har de ju förstås börjat bli "tonåringar". Det är som att vara högstadielärare; du måste se till att vissa individer får den uppmärksamhet de behöver, och hålla andra lite under uppsikt när hormonerna börjar rusa runt.
Mitt läge nu blev att jag var tvungen att plocka bort de
Herichthys carpintis som gick ihop med Cichlasoma pearsei och Paraneetroplus synspilus , samt ett gäng Herichthys deppii .
Inte för att carpintisarna var särskilt aggressiva, men de är ju den typen av art som gärna håller ett "permanent" revir. Så en av hannarna ansåg att ca vänstra fjärdedelen av karet var hans område på skolgården liksom. I högra fjärdedelen av karet började en deppiihanne tydligen tycka att det var hans lekstuga. Så de stackars numera ganska stora pearsei och synspilus fick samsas i den återstående kanske 50% av skolgården...
Jag tog efter stor möda upp carpintisarna (har sällan sett sånt kaos när jag skulle fånga fisk). Det dunkade i glasrutorna så jag trodde de skulle spricka.
Men nu, ikväll, det var tidigt imorse jag gjorde detta, så är det ett lugn i karet med rofullt simmande stora firrar.
Visst är det knepigt med t.ex troffegrupper ibland, men att få till ett fungerande CA-kar är en annan slags prövning. Jag har till och från haft CA sedan mitten av 80-talet, så jag visste vad jag gav mig in i.
Men det är samtidigt den sköna utmaningen med dessa arter; att få ihop temperament som funkar.
Som i en stökig högstadieklass...
Eller hur?, CA-vänner därute
Mitt läge nu blev att jag var tvungen att plocka bort de
Herichthys carpintis som gick ihop med Cichlasoma pearsei och Paraneetroplus synspilus , samt ett gäng Herichthys deppii .Inte för att carpintisarna var särskilt aggressiva, men de är ju den typen av art som gärna håller ett "permanent" revir. Så en av hannarna ansåg att ca vänstra fjärdedelen av karet var hans område på skolgården liksom. I högra fjärdedelen av karet började en deppiihanne tydligen tycka att det var hans lekstuga. Så de stackars numera ganska stora pearsei och synspilus fick samsas i den återstående kanske 50% av skolgården...
Jag tog efter stor möda upp carpintisarna (har sällan sett sånt kaos när jag skulle fånga fisk). Det dunkade i glasrutorna så jag trodde de skulle spricka.
Men nu, ikväll, det var tidigt imorse jag gjorde detta, så är det ett lugn i karet med rofullt simmande stora firrar.
Visst är det knepigt med t.ex troffegrupper ibland, men att få till ett fungerande CA-kar är en annan slags prövning. Jag har till och från haft CA sedan mitten av 80-talet, så jag visste vad jag gav mig in i.
Men det är samtidigt den sköna utmaningen med dessa arter; att få ihop temperament som funkar.
Som i en stökig högstadieklass...
Eller hur?, CA-vänner därute
Kommentar