Ja, självklart. Jag har inte påstått något annat. Frank Warzel påstod en gång att Crenicichla funkar dåligt med Geophagus eftersom de senare blir skygga enbart av närvaron. Detta får mig att tänka på ett akvarium som stod i entrén till Limnologen i Uppsala. Där fanns ett akvarium med rudor och sutare. Någon lade i en liten gädda som inte på något sätt hotade de mycket större rudorna och sutarna, men bara lukten av gäddan gjorde att alla fiskarna låg och tryckte under en stenplatta. Gäddan togs bort och fiskarna simmade åter i hela akvariet. En annan grej är att rudor som går med gädda blir högre i kroppen. Detta är ett inducerat försvar hos den individuella rudan. Man har visat att det är lukten av fisk som gått genom tarmen på gäddan som gör att rudan börjar växa på höjden. Jag har för mig att det är "Schreckstoff" - ett ämne som finns i fiskars hud - som de reagerar på. Detta skulle man kanske kunna utnyttja? Blir det mer stimmbeteende (och skygga fiskar) om man har hel fisk i räkmixen eller små ofarliga Crenicichla (se DaRes inlägg förövrigt)?
Citerar mig själv igen från Ciklidbladet http://www.ciklid.org/artikelarkiv/c...00604&lopnr=13
Schreckstoff!
När fiskar blir uppätna så sänder de ut ett ämne som andra fiskar reagerar på. I många år var det inga problem att förklara detta. Det var bra för arten att varna sina artfränder. Problemet är att ämnet finns i celler som endast frigörs när fisken trasas sönder och dör och fisken som blir uppäten har inte någon nytta av att sända signalen. Numera är alla övertygade om att beteenden ”för artens bästa” inte existerar. Darwin skrev till och med att en anpassning som utvecklats endast för en annan individs nytta skulle falsifiera hans teori. Däremot kan en individ tjäna på att varna släktingar, men denna förklaring är sedan tidigare utesluten när det gäller just dessa ämnen. Douglas Chivers och hans kollegor har gjort ett stort gäng experiment för att ta reda på vad det handlar om. Han utsatte små fiskar av flera arter för sönderhackad artfrände, men de utvecklade inte fler varningsceller. Han matade gäddor och
Astronotus ocellatus med fiskarna ovan och lät artfränder känna lukten, men de utvecklade inte fler varningsceller. När han däremot infekterad dem med svamp eller en treamatod, då utvecklade de fler alarmceller. Schreckstoff har troligen med immunförsvaret att göra och är alltså ingen signal. Den uppätna fisken får ingen ut av att ”sända ut” schreckstoff, men andra fiskar har förstås nytta av att känna på lukten att en annan fisk blir uppäten.
Citerar mig själv igen från Ciklidbladet http://www.ciklid.org/artikelarkiv/c...00604&lopnr=13
Schreckstoff!
När fiskar blir uppätna så sänder de ut ett ämne som andra fiskar reagerar på. I många år var det inga problem att förklara detta. Det var bra för arten att varna sina artfränder. Problemet är att ämnet finns i celler som endast frigörs när fisken trasas sönder och dör och fisken som blir uppäten har inte någon nytta av att sända signalen. Numera är alla övertygade om att beteenden ”för artens bästa” inte existerar. Darwin skrev till och med att en anpassning som utvecklats endast för en annan individs nytta skulle falsifiera hans teori. Däremot kan en individ tjäna på att varna släktingar, men denna förklaring är sedan tidigare utesluten när det gäller just dessa ämnen. Douglas Chivers och hans kollegor har gjort ett stort gäng experiment för att ta reda på vad det handlar om. Han utsatte små fiskar av flera arter för sönderhackad artfrände, men de utvecklade inte fler varningsceller. Han matade gäddor och
Astronotus ocellatus med fiskarna ovan och lät artfränder känna lukten, men de utvecklade inte fler varningsceller. När han däremot infekterad dem med svamp eller en treamatod, då utvecklade de fler alarmceller. Schreckstoff har troligen med immunförsvaret att göra och är alltså ingen signal. Den uppätna fisken får ingen ut av att ”sända ut” schreckstoff, men andra fiskar har förstås nytta av att känna på lukten att en annan fisk blir uppäten.
Kommentar