Alla namn låter konstiga i början. Idag är det ingen som tycker namn som signalkräfta och svamptång låter konstiga, men jag garanterar att det var det på 50-talet när arterna första gången dök upp i Sverige. Allt som skiljer ett "självklart" namn som palettcichlid från ett "konstigt" som makrillcichlid är vana.
Alla växter och djur i Sverige har eller håller på att få svenska namn. Du kommer aldrig att få höra nån tala om en filum-alg, växten heter ju snärjtång - men det gör den pga att floraförfattaren Björn Ursing fick krav på sig från sitt förlag att alla växter måste ha svenska namn, så han bjöd sina vänner på middag med mycket dricka, och fick dem sen att sitta och spåna ihop namn på varenda växt.
Ni ser såna påhittade namn varenda gång ni tittar på ett naturprogram; "riktiga" svenska namn är få och finns bara på arter som av någon anledning - farliga, goda att äta, skadedjur... - var intressanta för våra bondeförfäder. De hade inga namn för ointressanta djur som lövsångare eller guldsteklar.
Visst kan man direktöversätta de latinska namnen, men de är ofta inte särskilt bra. Dels är de flesta fiskarna är beskrivna av nån som aldrig sett fisken levande utan bara som en skrumpen formalinfixerad klump, och dessutom verkar de ofta ha haft problem med fantasin. Hur många 'vittatus' finns det?
De latinska namnen försvinner inte. Man kan fortfarande säga Symphysodon aequifasciatus istället för Diskus, det är ju bara det att trivialnamnet är enklare.
Och det är heller inte riktigt sant att latinska namn nödvändigtvis är stabilare än trivialnamn. Sen 1980 har sebracichliden haft fyra olika vetenskapliga namn, men "sebracichlid" har den hetat i över 60 år.
Det är klart det är bra att folk kan uttala djurens namn. Jag var nyligen på Bollmoras stora auktion. Där såldes ett antal Copadichromis borleyi "Kadango". Auktionsförrättarna är mycket erfarna akvarister, oerhört mycket vanare vid vetenskapliga namn än genomsnitts-svensken, men inte malawiexperter - och ni kan ju få gissa vilken del av fiskens namn de klarade att uttala.
Man kan inte begära att folk ska uttala namn som Hyphessobrycon pulchripinnis, men Citrontetra går bra.
Det enda som skiljer det från "Jag skulle vilja ha tio Norska Flaggtetror, en grupp Metallpansarmalar och ett par Regnbågscichlider" är vana.
OK, nästan bara.
Alla växter och djur i Sverige har eller håller på att få svenska namn. Du kommer aldrig att få höra nån tala om en filum-alg, växten heter ju snärjtång - men det gör den pga att floraförfattaren Björn Ursing fick krav på sig från sitt förlag att alla växter måste ha svenska namn, så han bjöd sina vänner på middag med mycket dricka, och fick dem sen att sitta och spåna ihop namn på varenda växt.
Ni ser såna påhittade namn varenda gång ni tittar på ett naturprogram; "riktiga" svenska namn är få och finns bara på arter som av någon anledning - farliga, goda att äta, skadedjur... - var intressanta för våra bondeförfäder. De hade inga namn för ointressanta djur som lövsångare eller guldsteklar.
Visst kan man direktöversätta de latinska namnen, men de är ofta inte särskilt bra. Dels är de flesta fiskarna är beskrivna av nån som aldrig sett fisken levande utan bara som en skrumpen formalinfixerad klump, och dessutom verkar de ofta ha haft problem med fantasin. Hur många 'vittatus' finns det?
Också jag har talat för att populärnamnen är onödiga, ibland vilseledande och det är svårt att uppdatera dem när arter spjälks eller slås samman, och för att seriösa hobbyister lätt lär sig de vetenskapliga namnen.
Och det är heller inte riktigt sant att latinska namn nödvändigtvis är stabilare än trivialnamn. Sen 1980 har sebracichliden haft fyra olika vetenskapliga namn, men "sebracichlid" har den hetat i över 60 år.
Måste tyvärr medge, att populärnamnen används väldigt mycket inom hobbyn, kanske bara 5 % använder de vetenskapliga namnen i större utsträckning. Man kan kanske tycka att detta inte har varit en positiv utveckling.
Man kan inte begära att folk ska uttala namn som Hyphessobrycon pulchripinnis, men Citrontetra går bra.
Ursprungligen postat av Gabbi
OK, nästan bara.
Kommentar