Som jag berättat i en tidigare tråd så shoppade jag loss hos Kent på Nols Ciklidhobby för fjorton dagar sedan. Bland annat köpte jag en hane och en hona av Lamprologus Ocellatus gul/guld/golden eller vad ni vill kalla den. Att det bara blev två berodde inte på snålhet utan helt enkelt på det faktum att Kent bara hade tre hanar och en hona.
Hanen är cirka 4,5 cm lång och honan en centimeter kortare. Hon är lite mer kompakt i kroppen och baktill på ryggfenan har hon en vit söm. Hanens fenkant är orange. De släpptes i ett akvarium på 385 liter där de får dela utrymme med ett par hästnosar och en grupp maswa. På botten har jag fin sand (Råda 0.4-0.
och i mitten av akvariet har jag lagt c:a femton vinbergssnäckskal.
Min tidigare erfarenhet av snäcklekare är begränsad till L. Multifasciatus. Jag vet ju att de är kolonibildande och att ocellatusarna är parbildande eller harembildande. Trots det hade jag förväntat mig ett liknande beteende hos ocellatusarna, dvs jag trodde att de skulle vara ganska begränsade till snäckskalsområdet och tillsammans hålla undan de andra fiskarna. Men så var det inte alls. Hanen håller till vid snäckskalen, han har grävt en del och rättat till skalen. Vissa skal är helt nedgrävda, andra är igenfyllda och bara fyra-fem skal är delvis nedgrävda och verkar vara "i funktion". Han bevakar området halvhjärtat. Visserligen kan han ta en och annan fight med Tropheusarna när de är för närgångna men han tillåter att de simmar igenom eller betar lite på någon snäcka i utkanten av området. Tidigare gick mina Multifasciatus i detta akvarium och de släppte inte någon Tropheus i närheten av skalen. Förirrade sig en troffe in bland snäckskalen (som då var betydligt fler) så blev den direkt attackerad och bortkörd av två-tre multisar. Här fanns alltså en tydlig skillnad i beteendet.
En annan skillnad är att honan inte alls har hållit till bland skalen. Hon går mest i ett litet sten- och sandområde femtio centimeter utanför området med skalen. När hanen och honan stött på varandra har de varit ganska aggressiva mot varandra och markerat sin integritet på ett tydligt sätt med utspända gällock och fenor.
Jag tyckte lite synd om honan så jag la i lite fler snäckskal. Jag placerade tre skal i vänstra delen av akvariet, cirka tjugo centimeter från de andra och tänkte att honan skulle kunna hålla till där. Hanen blev väldigt upprörd. Han försökte ta tag i ett skal och flytta hem det till de andra skalen men misslyckades. Det var ganska roligt att se hans uppblommande aggressivitet och slit. Några timmar senare var båda skalen nedgrävda helt i sanden, man kan bara ana toppen på den ena snäckan. En vecka senare, dvs igår, placerade jag två snäckskal en bit till höger om hanens revir och tre andra skal la jag ned i bakre delen av akvariet där honan håller till mest. Honan blev omedelbart aktiv och började gräva och fixa runt skalen.
Igår kväll märkte jag att honan hade färgat ut. Hon hade blivit svart på bakre delen av kroppen och hennes huvudhätta var kolsvart. Vid ett par tillfällen möttes hon och hanen på "neutral" mark, dvs där hon och hanen tidigare hade markerat mot varandra. Förutom att de fortfarande markerade mot varandra så såg jag att honan "skruvade" på sig, hon blev liksom s-formad. Det påminde lite om jullarnas beteende vid uppvaktning. Tyvärr hade jag inte tid att titta mer just då och sedan glömde jag faktiskt bort det (läs lördagkväll och några öl).
Idag på morgonen så saknade jag honan i det allmänt hysteriska tiggargänget som bildas vid matningsstället när man rör sig nära akvariet. När jag tittade in genom sidorutan så ser jag honan stå utanför en av "sina" snäckor och vifta med bröstfenorna. Med jämna mellanrum gör hon ett snabbesök i snäckan för att sedan återta sin position vid skalets mynning. Hon är fortfarande till stor del svart på kroppen och bröstfenorna jobbar hela tiden. Visst har de väl lekt? Min slutsats är att honan/honorna behöver sina snäckskal och sina små revir. Hanen besöker dem då och leker hos dem istället för att locka honan till sitt revir.
Anledningen till att jag skriver så här mycket (det är ju inte världens mest svårlekta fisk) är att jag själv ofta saknar beteendebeskrivningar hos olika arter. Många artiklar och inlägg är jäkligt kortfattade och beskriver mest färg, temperatur, pH och dH. Jag gillar att få beskrivningar så jag vet vad jag kan förvänta mig av de olika arterna. Nu vill jag inte påstå att jag lyckats men ett försök är aldrig fel.
Hanen är cirka 4,5 cm lång och honan en centimeter kortare. Hon är lite mer kompakt i kroppen och baktill på ryggfenan har hon en vit söm. Hanens fenkant är orange. De släpptes i ett akvarium på 385 liter där de får dela utrymme med ett par hästnosar och en grupp maswa. På botten har jag fin sand (Råda 0.4-0.
och i mitten av akvariet har jag lagt c:a femton vinbergssnäckskal.Min tidigare erfarenhet av snäcklekare är begränsad till L. Multifasciatus. Jag vet ju att de är kolonibildande och att ocellatusarna är parbildande eller harembildande. Trots det hade jag förväntat mig ett liknande beteende hos ocellatusarna, dvs jag trodde att de skulle vara ganska begränsade till snäckskalsområdet och tillsammans hålla undan de andra fiskarna. Men så var det inte alls. Hanen håller till vid snäckskalen, han har grävt en del och rättat till skalen. Vissa skal är helt nedgrävda, andra är igenfyllda och bara fyra-fem skal är delvis nedgrävda och verkar vara "i funktion". Han bevakar området halvhjärtat. Visserligen kan han ta en och annan fight med Tropheusarna när de är för närgångna men han tillåter att de simmar igenom eller betar lite på någon snäcka i utkanten av området. Tidigare gick mina Multifasciatus i detta akvarium och de släppte inte någon Tropheus i närheten av skalen. Förirrade sig en troffe in bland snäckskalen (som då var betydligt fler) så blev den direkt attackerad och bortkörd av två-tre multisar. Här fanns alltså en tydlig skillnad i beteendet.
En annan skillnad är att honan inte alls har hållit till bland skalen. Hon går mest i ett litet sten- och sandområde femtio centimeter utanför området med skalen. När hanen och honan stött på varandra har de varit ganska aggressiva mot varandra och markerat sin integritet på ett tydligt sätt med utspända gällock och fenor.
Jag tyckte lite synd om honan så jag la i lite fler snäckskal. Jag placerade tre skal i vänstra delen av akvariet, cirka tjugo centimeter från de andra och tänkte att honan skulle kunna hålla till där. Hanen blev väldigt upprörd. Han försökte ta tag i ett skal och flytta hem det till de andra skalen men misslyckades. Det var ganska roligt att se hans uppblommande aggressivitet och slit. Några timmar senare var båda skalen nedgrävda helt i sanden, man kan bara ana toppen på den ena snäckan. En vecka senare, dvs igår, placerade jag två snäckskal en bit till höger om hanens revir och tre andra skal la jag ned i bakre delen av akvariet där honan håller till mest. Honan blev omedelbart aktiv och började gräva och fixa runt skalen.
Igår kväll märkte jag att honan hade färgat ut. Hon hade blivit svart på bakre delen av kroppen och hennes huvudhätta var kolsvart. Vid ett par tillfällen möttes hon och hanen på "neutral" mark, dvs där hon och hanen tidigare hade markerat mot varandra. Förutom att de fortfarande markerade mot varandra så såg jag att honan "skruvade" på sig, hon blev liksom s-formad. Det påminde lite om jullarnas beteende vid uppvaktning. Tyvärr hade jag inte tid att titta mer just då och sedan glömde jag faktiskt bort det (läs lördagkväll och några öl).
Idag på morgonen så saknade jag honan i det allmänt hysteriska tiggargänget som bildas vid matningsstället när man rör sig nära akvariet. När jag tittade in genom sidorutan så ser jag honan stå utanför en av "sina" snäckor och vifta med bröstfenorna. Med jämna mellanrum gör hon ett snabbesök i snäckan för att sedan återta sin position vid skalets mynning. Hon är fortfarande till stor del svart på kroppen och bröstfenorna jobbar hela tiden. Visst har de väl lekt? Min slutsats är att honan/honorna behöver sina snäckskal och sina små revir. Hanen besöker dem då och leker hos dem istället för att locka honan till sitt revir.
Anledningen till att jag skriver så här mycket (det är ju inte världens mest svårlekta fisk) är att jag själv ofta saknar beteendebeskrivningar hos olika arter. Många artiklar och inlägg är jäkligt kortfattade och beskriver mest färg, temperatur, pH och dH. Jag gillar att få beskrivningar så jag vet vad jag kan förvänta mig av de olika arterna. Nu vill jag inte påstå att jag lyckats men ett försök är aldrig fel.
]
Kommentar