Naturlig biotop

I sin naturliga miljö lever de i sandbiotoper på 5 till 40 meters djup (under lekperioden på grunt vatten).

Föda

Köttätare (små ryggradslösa djur som den filtrerar ut från sanden). Den föredrar i akvarium fryst och levande foder, men det kan kompletteras med torrfoder.

Könsskillnad

Honorna är inte alls lika färggranna som hanarna utan är mer brun- till silveraktiga. Hanarna blir också några centimeter längre än honorna. I naturen färgar hanarna ut enbart i samband med leken, men odlade hanar håller en mer konstant lekfärg.

Akvariemiljö

Ett lämpligt akvarium skall innehålla en del gömställen men även en stor fri bottenyta som skall bestå av finkornig sand. Man skall helst ha flera hanar eftersom dessa färgar ut bättre då. Det är en ganska skygg art som bara skall hållas ihop med andra fredliga arter. Annars är risken stor att den stressas och inte får i sig tillräckligt med mat. I akvarium är hanar något aggressiva mot varandra och denna art hålls bäst i grupper på tio eller fler (gärna med fler honor än hanar).

Beteende & lek

Arten är en maternal (honan ruvar) munruvare och ruvar cirka tre veckor och antalet yngel per kull ligger på 30 till 80 stycken. Vid leken avger honan äggen i omgångar med ett till åtta ägg åt gången som hanen sedan befruktar innan honan tar upp dem i munnen igen innan hon lägger nästa omgång. I naturen är arten något revirhävdande och hanar håller ett revir på grunt vatten där de har ett ”sandbo” (bower) med en diameter på upp till 50 cm. Honorna lockas till boet eftersom hanarna inte lämnar sina revir. De munruvande honorna går sedan ofta i stora stim och släpper samtidigt ut sina kullar. Dessa sandciklider leker i naturen ofta bara under ett års tid, därefter producerar honorna rätt få ägg och hanarnas potens avtar. Även om arten i akvarium ofta kan leka under en längre period bör man se till att kontinuerligt hela tiden fylla på lekgruppen. I Tanganyikasjön leker arten oftast under regnperioden (december till maj).

Allmänt

Det finns flera olika varianter runt sjön, men de skiljer sig inte så mycket åt. Denna art påminner väldigt mycket om den närbesläktade Enantiopus sp.”kilesa” med den senare har en kortare underkäke, kortare nosparti och är mer gulfärgad på kinderna. Arterna i släktet Enantiopus påminner också mycket om arterna i släktet Xenotilapia men de senare har en rundare huvudprofil där nosens övre del har en brantare profil.