Naturlig biotop

Malawisjön, Afrika. S. fryeri finner man runt hela sjön. Den rör sig över flera biotoptyper. Mestadels förekommer den ibland klippornas skrevor och grottor.

Föda

Den äter allt som bjuds, dock med förkärlek till kraftigare foder som skrapad fisk, räkmix och mysisräkor. Den största svårigheten tycks vara att få honor som har lekt,att återfå sin goda kondition. De blir tyvärr alltför ofta sk. "vinkelhakar" med insjunket bukparti. Ett sätt att komma till bukt med detta problem, är att erbjuda en så varierad kost som möjligt, och att se till så att även honorna får sin beskärda del vid utfodringen.

Könsskillnad

Hanen är den större, kan i extrema fall bli ända upp till 20 cm, (gäller akvarieförhållanden). Honorna är beigebruna, till skillnad mot hanens vackra "elektriskt" blå färgdräkt.

Storlek mellan 10-16 cm.

Akvariemiljö

Att hålla denna ganska stora rovfisk i våra akvarier har visat sig vara relativt problemfritt. Den har visat sig vara mycket anpassningsbar till akvarieförhållanden, och dess skiftningar i vattenkvalite,(till motsats gentemot Malawisjöns stabilitet).

Beteende & lek

S. fryeri är en utpräglad rovfisk, som i sin naturliga miljö lever av mindre fiskar.Det är speciellt små mbunas som står på matlistan. Leken sker i en av hanen iordningställd grop på sandbotten. Gropen ligger oftast skyddad mellan några klippor eller stenar.Äggen läggs i gropen och befruktas av hanen innan honan tar upp dem i sin mun, för att fortsätta proceduren tills leken är avslutad. En lek kan ge upp till 60-70 ägg, vilka ruvas av honan ca 20-24 dagar. Under denna period vistas hon på ett skyddat ställe bland klippornas skrevor. I våra akvarier matar man de frisläppta ynglen lämpligast med nykläckt artemia och cyklops, för att efterhand gå över till foder av grövre modell.

Allmänt

De första exemplaren av denna fisk som exporterades från Malawisjön kom från området kring Cape maclear och Maleri,(sjöns syd- västra del). Dessa gick då under namnet "Hp. electric blue" eller "Hp. jacksoni". Det var extremt sällsynt med honor vid dessa fångster, så lite som fem honor per år kunde fångstmännen uppbringa. Detta rådde man bot på genom att upptäcka nya populationer runt sjön, och S. fryeri blev alltmer vanligt förekommande i sändningarna som exporterades.