Annons
Återfinns oftast i floder där det hänger ner grenar och växter i vattnet där de gillar att hålla till.
Köttätare (små ryggradslösa djur, men även små fiskar). Äter i akvarium smått levande och fryst foder, men även torrfoder. Bör inte hållas med små fiskar som t.ex. neontetror eftersom dessa riskerar att bli mat.
Det är svårt att skilja könen åt, men vuxna hanar är i regel lite större. Under lekperioden blir honorna något rundare samt får en rundad genitalpapill, medan hanens genitalpapill då är spetsigare.
Det kanske mest avgörande och speciella att tänka på då man håller Pterophyllum-arter är att ha ett tillräckligt högt akvarium, eller rättare sagt tillräckligt stor simhöjd. Vuxna fiskar av arten behöver en simhöjd på minst 40-45 cm, med bottensubstrat och annan inredning krävs alltså ett akvarium som är högre än så. Detta för att arten ska ha möjlighet att sträcka ut sig i sin helhet. Ett för lågt akvarium kan leda till böjda, fransiga och skadade fenor.
Akvariet skall vara tätt planterat med långbladiga växter och bör även innehålla en del stenar och rötter och ha ett fritt simutrymme. Vattencirkulationen får inte vara för kraftig. Den bör som sagt inte hållas ihop med väldigt små fiskar. Arten är mindre än den vanliga skalaren och den kallas ofta för dvärgskalar, men ordet ”dvärg” är dåligt eftersom arten bara blir lite mindre än den vanliga skalaren och det rör sig definitivt inte om någon dvärgvariant.
Spetsnosskalaren är en parbildande substratruvare som leker fritt. Antalet ägg kan uppgå till 700 per lek, men vanligare är 150-300 stycken. Dessa läggs i regel på hårda växtblad och vaktas sedan intensivt av bägge föräldrarna.
Som ungfiskar är de stimbildande och det är först som vuxna
de bildar par.
Denna art är revirhävdande, men ändå relativt fredlig. De är också ganska långsamma graciösa simmare och skall därför inte hållas ihop med tuffa fiskar. De långa fenorna kan utgöra en oemotståndlig frestelse även för arter som normalt inte biter av fenor. Man bör skaffa en grupp på fem till sex individer som får växa upp tillsammans och para ut sig på ett
naturligt vis.
Denna art har varit ifrågasatt och en del menar att den är en variant av Pterophyllum scalare och inte en egen art. Om man räknar antalet fjäll i den längsgående rad som innefattar den nedre sidolinjen så har P. leopoldi 27-29 fjäll, P. scalare 30-39 fjäll och P. altum 46-48.
Andra saker som skiljer P. leopoldi från de övriga är att den har en svart fläck vid ryggfenans bas på det fjärde vertikala bandet, samt att den har
en blåaktig fläck bakom ögat.
